Inget blir nånsin som man har tänkt sig...

Imorse packade jag in grabbarna i bilen vid 7 tiden och åkte sedan in mot universitets sjukhuset. Det var nämligen dags att ta bort Alexanders gips. ÄNTLIGEN!!!!
Väl där inne så började vi prata om hur han mådde osv. Nämnde då att han haft feber och lite diarré och inte ätit riktigt som han ska de senaste dagarna. Trodde liksom inte att det skulle vara nåt problem. Det slutade med att vi INTE fick ta bort gipset idag då det tydligen kan uppstå komplikationer under sövningen om han inte är tipp topp... Så han fick en piggelin för besväret och sen fick vi åka hem. Vi ska tillbaka dit på fredag igen om Alexander har börjat äta om han ska och allt är bra med honom. Har pratat med syrran och hon ställer upp på att komma in och hjälpa mig med Zebastian. Sånt gillar vi =) Micke kommer då att få lite far och son tid ensam med Benjamin. Det kan han behöva tycker jag ;)

Annars är allt lugnt. Vi var ju på Anders 30 års fest sen i lördags och jag fick många goda skratt. Tror inte att jag har skrattat så mycket som jag gjorde på över 1 år =)
Det pratades om att det skulle bli lite viningar/ölningar framöver och det hoppas jag verkligen på. Även en och annan fika diskuterades. Anna kommer t.ex hit på onsdag och umgås lite. Ser verkligen fram emot det.
Festen var otroligt skoj. Synd bara att tiden går så fruktansvärt fort när man har roligt.

Ska nu ta tag i disken innan spårlöst börjar.
Det måste man ju bara se och sen gråta en skvätt när tjejen/killen återförenas med sina släktingar.
Blödig som man är så kommer det alltid tårar både när jag ser sorg och lycka..
Men man är ju inte mer än människa liksom.